Lergigan, Nozinan, oxascand, stilnoct. Det räcker inte. Olanzapin, alimemazin. En rymd projiceras i mitt tak och Sirius Black dör ofrånkomligt i slutet av bok nummer fem. Ensamheten och mörkret var obehagligt till en början. Jag var rädd för mitt eget sällskap. En natt grät jag. Hulkgrät hysteriskt, Fastän jag bestämt hävdar att gråta är någonting jag inte längre gör. Nu känns det något tryggare. Bara jag, hunden och det blåa ljuset som flimrar i taket. Björk sjunger någonting vemodigt ur den halvkassa högtalaren på min mobiltelefon. Tänker tvångsmässigt tanken att någon står precis bakom den gula fåtöljen jag sitter i. Vilken sekund som helst nu kommer jag bli brutalt mördad.
Jag tror bestämt att jag lever i en illusion. Men jag har förlikat mig med det. Det gör ingen skillnad. Det är som det är ändå. Jag är inte en människa men jag önskar så innerligt att jag var det.
