Jag kikar ut över älven när jag vandrar med bestämda steg över den nu snötäckta bron. Det är redan mörkt, något som absolut besvärar mig. Rädd för varje liten skugga. Jag halkar och snön på trottoaren blöter ner mina strumpor i de gula foppatofflorna jag envist har på mig trots att det nu är vinter. Tänker tanken att jag snarast möjligt måste införskaffa ett par ordentliga vinterskor. Hunden är ivrig på vägen bort, han har ett svart vintertäcke på sig och är nästan lite mallig. Vi lämnar min vän vid tåget och sen går vi hem igen.
Den sötsliskiga jordgubbscidern som står på avlastningsbordet bredvid fåtöljen luktar plötsligt så intensivt att jag mår illa. Sinnesintrycken går från noll till hundra och tillbaks till noll igen. Jag är inte här, jag är inte här, HELVETE vad jag är här. En dag kände jag mig plötsligt längre. Som om jag såg världen från ett helt nytt perspektiv, nu några decimeter högre upp.
Jag förväntar mig några svar i veckan och helt ärligt jag vill inte ha dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar